En samverkansarena för socialt hållbar industri

Några skyltar med företagsnamn på ett slitet omklädningsbås vid elljusspåret talar om vilka företag som en gång sponsrade spåret när det byggdes. Idag är det ideella krafter tillsammans med det när intilliggande hotellet som står för skötseln. Kommunen betalar elräkningen, trots att ytterligare ett kommunalt sparkrav på 30 miljoner kronor måste genomföras kommande år. Av företagen på skyltarna syns deras närvaro endast i form av kraftledningsgatan som är dragen tvärs genom skogen. Terese Bengard är verksamhetschef för Hela Sverige ska leva och det är den egna bygden hon beskriver, Hammarstrand i Jämtland.

– De som tagit ner skogen finns inte kvar längre. De är inte med i samhället, utan tog det som behövdes och försvann. När nu vindkraftparkerna kommer blir det samma visa, ofta med löftet om att de ska ge arbetstillfällen. Men det är få som jobbar där och samtidigt skattar i kommunen, säger Terese Bengard.

Med sin historia illustrerar hon hur konflikter uppstår mellan lokalbefolkning och industri, rennäringsidkare och lokalpolitiker, exploatörer och myndigheter, ja alla de parter som kan beröras när en industri ska etableras.

Samverkansarena 2023: Under två dagar i september samlades deltagare från civilsamhälle, akademi, näringsliv och offentlig sektor för både föreläsningar och workshops på Wood Hotel i Skellefteå.

Att hitta lösningar för alla de knutar som idag är infekterade konflikter och med stor påverkan på människors vardag, är dock inte bara en dröm för glesbygdsförespråkare och exploatörer, utan skulle även innebära stora vinster för samhället och dess omställning mot såväl grön som social hållbarhet. Men för att komma dit behövs utforskas nya metoder som tillåter alla delar av samhället att få ut en mer positiv upplevelse när nya industrier växer fram.

– När vi ser den här stora ökningen av industri i takt med den gröna och digitala omställningen måste vi också ändra perspektivet på hur vi startar och expanderar industrier, så att även samhället kan ställa om på ett socialt hållbart sätt, säger Pontus Westrin, handläggare på Vinnova.

Av den anledningen har Vinnova tagit initiativet till Samverkansarenan för socialt hållbar industri, som ägde rum i oktober. Syftet med arenan var att låta olika parter mötas och med hjälp av allas perspektiv hitta nya sätt att hantera exploateringsprocesser, allra helst långt innan en fråga har utvecklats till en konflikt.

I regi av miljökonsulter från Ecogain och en panel av forskare fick parter från såväl civilsamhälle som myndigheter och näringslivsförespråkare genomföra workshops baserade på verkliga industrietableringar, lyssna till talare och mötas i en jämställd dialog. Interaktiviteten var hög, liksom engagemanget hos deltagarna.

– Det var både hög nivå på kunskap och kompetens i rummet och ett bra upplägg som överraskade positivt. Vi jobbar ju med liknande metoder, men jag kommer att ta med mig en hel del, kommenterar Terese Bengard.

– Ett generellt problem är att många sektorer och delar av samhället inte möts så ofta och när de väl gör det blir det i en debatt som kanske inte genererar lösningar. Samverkansarenan var arrangerad så att alla fick komma till tals och att alla lyssnade med respekt för att vi hade olika roller och infallsvinklar. Man kanske inte var överens, men alla fick känna sig hörda, vilket jag tror du vinner stort på i en process, säger Christine von Sydow, expert på social hållbarhet på Svenskt Näringsliv.

Lära av historien

Curt Persson, lektor i historia vid Luleå Tekniska Universitet, var en av talarna och lyfte fram ett viktigt perspektiv – nämligen hur mycket vi kan lära oss av historien. I sin berättelse om hur LKAB vid sin etablering kring förra sekelskiftet jobbade för att bygga upp samhället Kiruna och göra det attraktivt nog för arbetskraften att vilja stanna kvar, finns många likheter med dagens etableringar, berättar Curt Persson.

– Det var framför allt tre faktorer som är applicerbara även idag. För det första behövdes bra bostäder för att arbetskraften skulle bli kvar, så LKAB byggde bostäder med överkomlig hyra. Det andra var kompetensutveckling både hos personalen och hos människorna i området, vilket gjorde att LKAB satsade mycket på skolan och utbildning i Kiruna. Slutligen ville man att människorna som kom för att bosätta sig skulle ha ett rikt liv på fritiden, vilket resulterade i att Sveriges andra folkbildningsrörelse kom till just i Kiruna, efter Stockholm, säger Curt Persson.

Det var kanske inte alltid rosenrött, är han noga med att tillägga, men om det då privatägda LKAB inte tagit de här initiativen hade de aldrig kunnat hänga kvar, menar han.

– En av de viktigaste sakerna man bör komma ihåg är att ledningen, vd och disponent var placerade på plats i Kiruna, så att det fanns kontinuitet i kommunikationen, Det tror jag är viktigt om man ska markera att man tror på en satsning. Det blir ingen trovärdighet om ägarna sitter långt borta.

Före, under och efter

Social License to Operate, SLO, är en populär benämning på relationen mellan, i det här fallet, främst industrin och det omgivande samhället. Konceptet började talas om i forskningssammanhang redan för 15 år sedan. Det är med andra ord inget nytt att en väl genomförd dialog och ett ordentligt förankringsarbete skapar större acceptans i samhällen vid stora nyetableringar. Ändå saknas ett formaliserat tillvägagångssätt, konstaterar Pontus Westrin.

– En industri ska bevisa att den värnar om miljön enligt miljöbalken, men när det gäller att se till att samhället accepterar det som sker så finns inget formaliserat, säger han.

En lösning behöver dock inte vara lagstiftning, tillägger Pontus Westrin, och idégenerering av deltagarna var en central punkt på Samverkansarenans agenda. Ett antal exempel på insatser kopplade till temat kunde diskuteras. Som att skräddarsy lösningar för biologisk mångfald vid en industrietablering – med till exempel insektshotell eller konstgjorda dammar för fåglar. Eller utveckla metoder för ekologisk kompensation för att minska de negativa värdena av en industris eventuella påverkan på naturen runtomkring. Eller planera för samhällsutvecklande industriinsatser för att integrera verksamheten starkare och bygga tillit i det omgivande samhället, vilket skulle kunna innebära allt från skolexkursioner till olika civilsamhällsinsatser. Metoder och tillvägagångssätt behöver sedan finnas tillgängliga för inblandade parter som söker guidning i frågorna.

–Många företag efterfrågar hur de ska göra, så vi ser att det finns ett behov av handledning och en ”best practice” med lärdomar av vad som fungerade och varför, säger Christine von Sydow.

Hur olika former av samråd mellan berörda parter kunde se ut blev ett väldiskuterat område. Varför inte ge systemet tillgång till neutrala facilitatorer och andra funktioner som har till uppgift att se till att dialogen mellan parterna förs framåt?

– En neutral part som har mycket kunskap om de här processerna och driver samordningen mellan kommun, lokalsamhälle och industri. Det skulle vara väl värda pengar i slutändan, säger Terese Bengard.

En annan viktig slutsats bland deltagarna var vikten av engagemang både före, under och efter etableringens livstid.

– Involvera alla i ett väldigt tidigt skede, långt innan det blivit någon form av konflikt, så att alla får vara med på resan, konstaterar Ylva Tengblad, hållbarhetsansvarig på branschorganisationen Svensk Vindenergi.

Hon pekar på hur svenska vindkraftbolag under de senaste 15 åren gjort en stor resa och att de i huvudsak idag jobbar med tidig dialog, men tror att det kan finnas en utvecklingspotential i den fortsatta förankringsprocessen, efter att parken byggts. Kanske till och med vid nedmonteringen och efterbehandlingen, då nya värden kan genereras lokalt i form av arbetstillfällen inom återvinning och omhändertagande.

– Fokus har hittills legat på tillståndsprocessen, dialogen inför byggnation. Nu är jag mer inspirerad att titta mer på hur branschen kan fortsätta jobba med fortsatt förankring under parkens livstid, säger hon.

Och även om Samverkansarena 2023 redan varit, har arbetet på Vinnova egentligen bara börjat säger Pontus Westrin. Analysen och idéerna ska sammanfattas med hjälp av Ecogain och forskarpanelen och nästa år är förhoppningen att man samlas på nytt, för nya samtal, uppföljning och ny idégenerering.

– Det här är bara ett första steg i att ta fram vägledning hur vi kan jobba med sådana här frågor. Men det får inte bli för abstrakt. Det handlar om innovation av konkreta och handfasta verktyg som kan bidra till att maximera samhällsnyttan.